3 Läs mer >>
...the new black. 
 
 

ORANGE IS

1 Läs mer >>
(H)året 2014. Rött. Svart. Brunt. Lila. Blått. Sidecut. Dip-dye. Ungefär lika många hårfärger som det finns månader. Gillar det här med förändring. 
 
 

HAIR2014

2 Läs mer >>
On sale. Har aldrig varit den som lägger tusenlappar på ett endaste plagg (okej...skor, jackor och väskor räknas inte). Men jag gillar att shoppa loss på rea. Nelly levererade ett helt gäng med fantastiska plagg till pyttepriser. Bland annat från favoriterna River Island, Estradeur och Rebecca Stella. Och priset, 611 kr för allt på bilden. Utnämner mig själv till shoppingproffs. Och nej jag är inte sponsrad. 
 
 

ON SALE

4 Läs mer >>
On tour. Bara tvungen att sammanfatta mina framtida äventyr lite, har så grymt mycket kul att se fram emot i vår och sommar, massa resor, massa festivaler. Kanske råkar någon befinna sig på samma platser som jag, då får den hojta till! 
 
Stockholm 5-6 mars Jobbmöte och Pink-pub
Köpenhamn 9-12 april Personalklubbsskojigheter
Barcelona 14-19 april Semester on my own + dansfestival
Fuengirola 29 april - 4 maj Hälsa på vän med annan vän
Malmö 28-29 maj Scenkonstfestival
Sweden Rock 2015 3-7 juni Rock on 
Solid Sound 2015 12-13 juni Festival i Uddevalla
Positivius 2015 16-20 juli Festival i Lettland
Mexiko 23 juli - 4 augusti Reunion med travel buddies
 
Mexiko 2011 
Barcelona 2013
Sweden Rock 2011
Riga 2013
Köpenhamn 2014
Solid Sound 2014
 

ON TOUR

3 Läs mer >>
Let´s go to the beach - by limousine! Alla som känner mig vet att jag älskar strandhäng. Så det första jag gjorde när vi kom fram till Ho Chi Minh var att googla närmaste beach. Hittade Vung Tau - ca 12 mil utanför staden. Frågade i receptionen hur man kom dit, snabbast hade varit båt, men tyvärr var båtarna avstängda pga brandrisk eller nåt. Alternativet var att åka limousine - oh fancy. Bokat! Lyckades dessutom lura med mig tre resepolare på äventyret. Vi var rätt "trötta" efter gårdagens festligheter så efter 2 timmars snarkande (och wifi:ande) var vi framme, värsta snabba resan. En taxi körde oss till the Back Beach som tydligen skulle vara den största - och bästa - enligt rykten blev den aldrig full av folk. Det var sant. Det var typ vi, ett gäng selfie-fotograferade japaner och tusen svarta flaggor. Vi hittade varsin solstol, jag hittade öl. Sen somnade vi. 
 
Vung Tau är Vietnamesernas egna semesterort, speciellt för alla som bor i Ho Chi Minh eftersom det är den närmsta stranden. Stranden eller staden är kanske mest känd för sin stora Jesus staty, nästan som att vara i Rio. Den sägs vara 30 meter hög och man kan ta stairway to heaven, 900 trappsteg upp för att se en fantastisk utsikt. Det hoppade vi över. Det var dessutom ganska disigt så vi hade förmodligen inte sett något ändå. Jag åker hellre till Rio och ser the real thing. 
 
Efter timmar av strandhäng, lunch och lite plaskande i en pool tog vi - en fullständigt galen!!! taxifärd till vår limousine som skulle köra oss tillbaka till Ho Chi Minh. Galen är nog inte ens rätt ord, det var hysteriskt. Föraren körde som en biltjuv, typ på fel sida vägen, skrattade jättehögt och var allmänt jättekonstig. Men vi kom fram levande trots allt. 
 
Detta var mitt sista inlägg från den här fantastiska resan som jag rekommenderar typ alla att göra - och det bästa av allt är alla nya vänner - två av dom har redan blivit mina nya resebästisar, på valborg ska vi festa loss i Fuengirola och precis i detta nu planerar vi en resa till Mexico! 
 
 

VUNG TAU

2 Läs mer >>
Underjordiska tunnlar. En av utflykterna vi gjorde i Vietnam var att besöka Cu Chi-tunnlarna. Det gör alla. Det ligger strax utanför Ho Chi Minh, på landsbygden, i ett område som heter Cu Chi. Därav namnet Cu Chi-tunnlarna. Otippat. Tunnlarna är en del av ett större nätverk av tunnlar som finns i landet (bara i Cu Chi fanns det sammanlagt ca 250 km tunnlar) - och var otroligt viktiga under det drygt 20-åriga Vietnamkriget eller Indokinakriget som det också kallas (jag vet helt ärligt inte vad som är korrekt). Tunnlarna användes som gömställen, sjukhus, klassrum, kök och bostäder och framförallt för att kunna ta sig till olika platser utan att dö. 
 
Vi fick se otaliga fällor, och fick berättat för oss hur man på bästa sätt skadade (eller dödade) amerikanska soldater. Fienden. Svårt att tänka sig att bo under jorden, utan dagsljus, i ständig oro och rädsla. Jag har inte stenkoll på hur kriget började eller hur det slutade, jag vet bara att miljontals vietnameser miste livet och USA bidrog till att flera miljoner ton bomber släpptes över hela Sydostasien även kallat Indokina. 
 
Idag är tunnlarna en av Vietnamns främsta turistattraktioner, vissa av tunnlarna är utgrävda så turister kan komma ner i dom, en finns bevarad där man kan gå - eller snarare krypa 50 meter under jorden för att få en uppfattning om hur trångt, mörkt (precis kolsvart!) och klaustrofobiskt det faktiskt var. Jag vågade mig ner, och trots att jag är en pytteliten människa så tyckte jag det var sjukt läskigt och otäckt och ville bara att gången skulle ta slut. Det var panikartade 10 minuter - eller hur lång tid det nu kan ha tagit, man miste liksom tidsuppfattningen helt (det kanske snarare handlade om 3 minuter). I efterhand hade det varit smart att ha en ficklampa eller mobil med sig. Det var det mörkaste mörker. Jag inbillade mig hela tiden att gången var täckt att småkryp, typ spindlar och sånt. Det vet ju alla att dom bor under jorden. När jag kom upp hade jag mycket riktigt fått ett kliande bett - så det var kanske tur i oturen att jag inte hade något ljus med mig - för hade jag sett ett kryp (läs spindel) hade jag på riktigt fått PANIK och börjat gråta hysteriskt.  
 
På området fanns också en skjutbana där turister kan testa olika vapen. Absurt att höra skotten när man går runt där. Kändes realistiskt på något vis. Och vi som inte ville skjuta (vilket var alla utom några få som var lyckliga som barn på julafton) - ja vi kunde gå och titta på hur man gjorde rispapper (jättekul). Jag åt en grillad majskolv.
 
Been there, done that. Inte en av dom upplevelserna jag kommer bära med mig. "Krig roar mig inte". Men historia är ju viktigt. 
 
Ser ut som en mullvad som famlar i mörkret. Det finns alltid tid för en selfie. 
 
En av fällorna, den här var inte till för att döda, utan se till att dom Amerikanska soldaterna skadade sig rejält på bambupålarna - så Vietnameserna kunde hålla dom som fångar. Tror jag. 
 
Så här gömde man sig. Vi fick se en demonstration och sen testa själva. Jag kände inget behov av det, jag vet att jag skulle fått plats utan problem - men kanske inte kunna komma upp igen. Armstyrka saknas. 
 
Låtsas soldater. 
 

CU CHI

3 Läs mer >>
Saigon eller Ho Chi Minh City som staden egentligen heter. Man kan fortfarande använda Saigon, men då syftar man främst på stadskärnan, the city of the city så att säga. Efter incheckning och dusch drog vi ut på stan för att röja runt. En kväll som jag sett grymt mycket fram emot då det visade sig att en australiensisk tjej som jag reste runt med i Marocko året innan råkade befinna sig i samma stad! Så vi hade bokat dejt på ett ställe som enligt ryktena skulle ha bra käk, Propaganda - jag sa att jag eventuellt fick med mig några polare - snacka om förvåningen när 10 svenskar dundrar in (rätt glada efter x-antal fördrinkar) - vi fick hela övervåningen för oss själva. Efter ett par timmar med god mat, öl och svenska snapsvisor drog vi vidare till en nattklubb som vi fick tips om i Kambodja, av ett Filippinskt hårdrocksband som tidigare var ställets husband - Seventeen Saloon. Det visade sig vara bra livemusik, men jättedyr öl - eller ja dyr och dyr, allt är ju relativt - dyrt för att vara Vietnam. Och flera av tjejerna där inne var nog varken gäster eller servitriser...
 
Vi spenderade tre dagar i Ho Chi Minh, varav två utflykter en till beachen och en till tunnlarna från kriget. Händelserik stad. Bra backpackergata som låg alldeles i närheten av vårt hotell. Bra drag på kvällarna, speciellt på ett ställe, Go2 (eller nåt sånt), där hamnade vi flertalet gånger. Vi lyckades också hamna på ett mycket mycket tveksamt ställe som definitivt inte bara sålde öl, tjejerna var definitivt inga servitriser - så går det när killar får välja ställe (...även om det var helt oskyldigt och omedvetet). Haha. 
 
Jag lyckades med konststycket att slarva bort en miljon. Inte illa. En taxichaufför är definitivt misstänkt. Fast vad gör det, ca 400 svenska och han behövde dom säkert bättre. Det är iaf inte jag som får dålig karma. 
 
Vad bör man absolut göra i Saigon? Man måste besöka minst en skybar. Check! Man måste äta Lau - vietnamesisk Hotpot. Check! Och man måste sjunga karaoke. Check! 
 
 

SAIGON

2 Läs mer >>
Can Tho by night...and day. Mekongdeltats huvudstad. Vi kom hit rätt sent på kvällen men hann med ett kvällsdopp i hotellets takpool och efter en snabb rundtur av staden var det dags för mat. Vietnamese style. Maten var en besvikelse. Slemsoppa och fiskhuvuden. Hittills har den vietnamesiska maten inte imponerat. Men man kan överlever på 333 och Saigon som är dom lokala ölsorterna. Sagt och gjort, vi placerade oss på en uteservering bredvid hotellet, drack öl, blev polare med en servitris och bevittnade en skräpfest - ja man slänger tydligen allt skräp efter maten, ölflaskor, fimpar, servetter - helt enkelt under bordet. Praktiskt. Vi lyckades även checka av en liten hotellrumsfest med ljummen take away öl - och jag lyckades få fel kort av receptionisten så jag klev in i två andra tjejers rum och skrämde livet ur både mig själv och dom. 
 
Dagen efter, innan det var dags att bege sig till Ho Chi Minh City. Besökte vi the floating market - by boat - som är precis som det låter, en flytande marknad för lokalbefolkning som köper och säljer matvaror - väldigt mycket meloner. Vi hann också besöka en fruktträdgård med gigantiska jack fruits - ser ut som durian fast som inte luktar i närheten så illa och besöka en saluhall som gav mig mardrömmar for life med sina flådda levande(!) grodor och råttor. 
 
Eftersom detta skulle bli vår sista busstur så bestämde vi oss för att styra upp en bussfest. Två av killarna gav sig ut på stan för att hitta whiskey och glas - dom lyckades exemplariskt med det uppdraget och festen var ett faktum. Vår Vietnamesiska reseledare spelade Boney M på högsta volym från den största av sina tre mobiltelefoner från 90-talet. Hej fest. Åtminstone en liten stund, tills ölen vart slut, dom flesta somnat och jag jättejättekissenödig. Hooray! Hooray! It's a Holi-Holiday.
 
 

CAN THO

4 Läs mer >>
Bye bye Cambodia. Hello Vietnam. Efter ca två veckor i Kambodja var det dags att ta oss över gränsen till Vietnam, via Mekongdeltat. Resan tog undefär en hel dag och gränskontrollen va den smidigaste jag någonsin varit med om, vi firade med en gränsöl. Alla var glada. Förutom reseledaren som snubblade och bröt foten. Vi stannade en natt i en av Mekongdeltats största städer, Chau Doc. En stad man egentligen inte gör så värst mycket i förutom att leta efter obefintliga ölhak och kramas med insekter. Vi hängde kanske i helt fel område. Men vi hittade billig öl i en liten restaurang som var mer som att kliva in i någons vardagsrum, toaletten låg placerad mellan köket och sovrummet där en man låg och sov i en hängmatta. Det var konstigt. Spännande. Men konstigt. Genuint är nog ordet jag letar efter. 
 
Floating City. Morgonen efter blev vi tillsagda att gå upp jättetidigt för att, två och två, hoppa på träbåtar rodda av kvinnor med uppenbara armmuskler. Typ som taxibåtar. För turister. Vår rokvinna tog oss sedan på en tur längst med floden och alla dess flytande hus. Som en by. Mitt i vattnet. Största inkomsten här var fiskodlingar. Jag skulle dock helst undvika att äta fisk från det där vattnet - med tanke på den flytande staden - och med stor sannolikhet det bristande avloppssystemet…
 
Sen hamnade vi i ett träsk, det var lite som att hamna mitt i ett Sagan om ringen landskap - och då menar jag inte sådär förtrollande vackert - utan mer som Mordor. Mycket fåglar, döda som levande. Och jag var konstant rädd för att båten skulle välta. För jag lovar, om det där träskvattnet besökt min mage hade jag inte överlevt. En av bilderna som ni ser nedan, den gröna ängen - det är ingen äng.. 
 
 

CHAU DOC

7 Läs mer >>
Phnom Tamao Wildlife Rescue Center. Jag tröttnar snabbt på storstäder, så efter två dagar i huvudstaden Phnom Penh ville jag göra något spännande. Googlade lite och hittade tips om ett animal rescue center ca 1,5 timme utanför staden. Lyckades dessutom få med mig två resepolare på äventyret. 
 
Vad jag förstod så är parken den största rescue centret i Kambodja - och djuren verkar behandlas bra med tillgång till näringsrik mat, djurskötare och duktiga veterinärer. Många av djuren som bor där har behandlats illa av människor som haft dom som husdjur, skadats av fällor i skogen eller är utrotningshotade - så man föder upp fler av arten för att sedan kunna släppas ut i det fria.
 
En fruktansvärt vidrig sak vi fick lära oss var om Bear Paw Soup. En av björnarna hade bara tre tassar, då undrade vi såklart varför. Björntass-soppa anses tydligen vara en delikatess i Kambodja - och enligt nån korkad myt vara bra för potensen. Kunderna (läs idioterna) får själva peka ut vilken tass som önskas från den levande björnen, som huggs av - ju färskare desto bättre - björnen hålls sedan vid liv tills alla fyra tassarna har blivit utvalda och avhuggna. Just denna björnen som vi fick möta hade blivit räddad från en restaurang - med tre tassar i behåll. 
 
Vi fick säga hej till en väldigt annorlunda albino hjort som var tvungen att akta sig för solen, beundra asistiska tigrar, se på när björnar bråkbusade, klia jätte-ekorrar på magen, träffa en lejon björn - Moon Bear Brandy, mata en ursöt utterfamlj med fisk, prata med högljudda apor, se glada elefanten Chhouk med sin protes och jag fick ett nytt favorit djur, en björnkatt - binturong. Och alla djur gillar tydligen bananer - förutom krokodilerna. 
 
På tal om djur. Är sjukt sugen på att åka med goXplore till Zambia eller Zimbabwe och volontärarbeta med lejon i några veckor. Det ligger högt upp på min prioriteringslista just nu. 
 
 

RESCUE CENTER

4 Läs mer >>
Killing Fields & Toul Sleng S21, tortyrfängelset. Det här var den jobbigaste dagen på hela resan. Mycket illamående, ilska och tårar över hur många människor som torterades och slogs ihäl under Pol Pots styre 75-79. Man uppskattar att ca 3 miljoner människor avrättades under den perioden. Först var jag tveksam till att åka och besöka platserna, mest för att det känns märkligt att massgravarna är en av landets största turistattraktioner samt att den nu mer är en japan som äger marken. Känns märkligt. Men å andra sidan är det så otroligt viktigt att inte glömma bort vad som hänt. 
 
Anledningen till det brutala folkmordet var att Pol Pot ville ha ett land utan klasskillnader, utan städer, ingen kontakt med omvärlden och ingen ny teknik. Han avskaffade pengar och stängde ner skolor och sjukhus. Städer tömdes och massmorden var ett faktum. 
 
Toul Sleng - även kallat tortyrfängelset, en fd skola i huvudstaden Phenom Penh användes som fängelse, där man tvingade fram osanningar genom fruktansvärda metoder för att sedan avrättas och slängas i någon av de 86 massgravarna vid Choeung Ek - dödens fält, ca 10 000 kroppar hittades när platsen upptäcktes efter att Vietnam gick in och störtade Pol Pot och Röda Khmererna -79. Och detta är bara en av alla platser för massmord och massgravar i Kambodja. 
 
Massgravarna är alla runda gröna fläckar som man ser på kartan. Kändes så absurt att gå omkring där. Som att det inte ens var verkligt. Det är ofattbart att man kan göra så mot ett land, en befolkning. Ofattbart. 
 
På tal om absurt. Efter varje regnperiod kommer kläder och ben upp från marken. Då och då samlas de ihop och läggs i minnesstupan eller i någon av alla glasmontrar som finns på området. Jag såg flertalet benbitar sticka upp från marken. Illamående, inte av benen i sig, men när man tänker på sättet dom hamnade där...
 
Det här var den vidrigaste platsen, där tårarna kom. Vi detta träd slog man ihjäl spädbarn, det var billigare än att använda dyra kulor. Man tog barnen i benen och krossade deras skallar mot trädet - oftast framför mammorna som strax skulle gå samma öde tillmötes och slängas i den närliggande massgraven. I graven hittade man över 100 kvinnor och barn. Nakna. 
 
Vid utgången möttes vi av två av sju överlevare från tortyrfängelset S21. Bou Meng lyckades hålla sig vid liv genom att måla porträtt av Pol Pot. Hans fru däremot blev brutalt mördad. Jag blev gripen av det faktum att man väljer att återvända till en sådan fruktansvärd plats - men också imponerad över att han ser det som ett kall - att berätta sin historia. Berätta om verkligheten. Jag har inte förmått mig att läsa boken än. Men jag ska, när jag känner mig redo. 
 
Det går liksom inte med ord beskriva allt jag kände och upplevde på dessa platser. Så overkligt med ändå så brutalt verkligt. Inte förrän förra året - 2014 - 35 år efter folkmordet döms två khmerledare till livstids fängelse. Hur är det möjligt?

KILLING FIELDS

3 Läs mer >>
Capital city of Cambodia. På nyårsdagen fick vi motvilligt lämna Kambodjas vackra stränder för att känna på lite stadspuls igen. Efter buss buss och lite mer buss nådde vi fram till huvudstaden Phnom Penh. Staden beskrevs förr som Asiens pärla, men efter Röda Khmerernas utrotning av stadens befolkning återfann den aldrig sin forna glans. Legenden av Phnom Penh är enn jättefin historia om en kvinna, Penh, som hittade fyra bilder av Buddha bredvid Mekongfloden, hon förvarade bilderna vid en kulle, phnom - och runt den kullen växte staden fram. Efter att Angor övergavs på 1440-talet blev Phnom Penh kungarikets huvudstad istället. 
 
Phnom Penh har en grym historia, och då menar jag inte grym på ett bra sätt - utan grym som i blodig massutrotning av stadens invånare som antingen blev avrättade på Killing Fields eller inlåsta i tortyrfängelset, Tuol Sleng. Det är så viktigt att berätta om så det kommer i ett helt eget inlägg. 
 
Under vistelsen i staden hängde vi en hel del på FCC Foreign Correspondents Club (är man cool och världsvan kallar man det bara "The F"). Under kriget var detta en frizon för journalister och andra very important persons. Nu mer är det öppet för alla med bra mat och happy hour priser på takterassen. Tips: Kampot Snapper - Kambodjansk Bloody Mary. 
 
Jag hade läst en hel del om en sjö, Boeng Kak, som skulle ligga mitt i staden, en oas för backpackers, till min, och förmodligen tusentals andras besvikelse fick vi reda på att sjön var såld och igenfylld med sand - uthyrd på ett 99-års kontrakt till förmån för utländska företag och lyxhotell. Tragiskt. Backpackergatan hade flyttat och kunde nu hittas på en helt annan gata i Sisowath Quay. Jättetråkigt, och allra tråkigast för dom drygt 2000 personer som fått ta sitt pick och pack och flytta från sina hem. De flesta fick bosätta sig i slummen istället, och ersättningen var i princip obefintlig. Känns korrupt. 
 
En av dagarna spenderade jag och två resepolare på ett Wildlife Rescue Center som jag hade hittat som låg ca 1,5 timmar utanför staden, det blir också ett eget inlägg - varning för cuteness overload.
 
 

PHNOM PENH