ART BY TINA

RESCUE CENTER
Phnom Tamao Wildlife Rescue Center. Jag tröttnar snabbt på storstäder, så efter två dagar i huvudstaden Phnom Penh ville jag göra något spännande. Googlade lite och hittade tips om ett animal rescue center ca 1,5 timme utanför staden. Lyckades dessutom få med mig två resepolare på äventyret. 
 
Vad jag förstod så är parken den största rescue centret i Kambodja - och djuren verkar behandlas bra med tillgång till näringsrik mat, djurskötare och duktiga veterinärer. Många av djuren som bor där har behandlats illa av människor som haft dom som husdjur, skadats av fällor i skogen eller är utrotningshotade - så man föder upp fler av arten för att sedan kunna släppas ut i det fria.
 
En fruktansvärt vidrig sak vi fick lära oss var om Bear Paw Soup. En av björnarna hade bara tre tassar, då undrade vi såklart varför. Björntass-soppa anses tydligen vara en delikatess i Kambodja - och enligt nån korkad myt vara bra för potensen. Kunderna (läs idioterna) får själva peka ut vilken tass som önskas från den levande björnen, som huggs av - ju färskare desto bättre - björnen hålls sedan vid liv tills alla fyra tassarna har blivit utvalda och avhuggna. Just denna björnen som vi fick möta hade blivit räddad från en restaurang - med tre tassar i behåll. 
 
Vi fick säga hej till en väldigt annorlunda albino hjort som var tvungen att akta sig för solen, beundra asistiska tigrar, se på när björnar bråkbusade, klia jätte-ekorrar på magen, träffa en lejon björn - Moon Bear Brandy, mata en ursöt utterfamlj med fisk, prata med högljudda apor, se glada elefanten Chhouk med sin protes och jag fick ett nytt favorit djur, en björnkatt - binturong. Och alla djur gillar tydligen bananer - förutom krokodilerna. 
 
På tal om djur. Är sjukt sugen på att åka med goXplore till Zambia eller Zimbabwe och volontärarbeta med lejon i några veckor. Det ligger högt upp på min prioriteringslista just nu. 
 
 
KILLING FIELDS
Killing Fields & Toul Sleng S21, tortyrfängelset. Det här var den jobbigaste dagen på hela resan. Mycket illamående, ilska och tårar över hur många människor som torterades och slogs ihäl under Pol Pots styre 75-79. Man uppskattar att ca 3 miljoner människor avrättades under den perioden. Först var jag tveksam till att åka och besöka platserna, mest för att det känns märkligt att massgravarna är en av landets största turistattraktioner samt att den nu mer är en japan som äger marken. Känns märkligt. Men å andra sidan är det så otroligt viktigt att inte glömma bort vad som hänt. 
 
Anledningen till det brutala folkmordet var att Pol Pot ville ha ett land utan klasskillnader, utan städer, ingen kontakt med omvärlden och ingen ny teknik. Han avskaffade pengar och stängde ner skolor och sjukhus. Städer tömdes och massmorden var ett faktum. 
 
Toul Sleng - även kallat tortyrfängelset, en fd skola i huvudstaden Phenom Penh användes som fängelse, där man tvingade fram osanningar genom fruktansvärda metoder för att sedan avrättas och slängas i någon av de 86 massgravarna vid Choeung Ek - dödens fält, ca 10 000 kroppar hittades när platsen upptäcktes efter att Vietnam gick in och störtade Pol Pot och Röda Khmererna -79. Och detta är bara en av alla platser för massmord och massgravar i Kambodja. 
 
Massgravarna är alla runda gröna fläckar som man ser på kartan. Kändes så absurt att gå omkring där. Som att det inte ens var verkligt. Det är ofattbart att man kan göra så mot ett land, en befolkning. Ofattbart. 
 
På tal om absurt. Efter varje regnperiod kommer kläder och ben upp från marken. Då och då samlas de ihop och läggs i minnesstupan eller i någon av alla glasmontrar som finns på området. Jag såg flertalet benbitar sticka upp från marken. Illamående, inte av benen i sig, men när man tänker på sättet dom hamnade där...
 
Det här var den vidrigaste platsen, där tårarna kom. Vi detta träd slog man ihjäl spädbarn, det var billigare än att använda dyra kulor. Man tog barnen i benen och krossade deras skallar mot trädet - oftast framför mammorna som strax skulle gå samma öde tillmötes och slängas i den närliggande massgraven. I graven hittade man över 100 kvinnor och barn. Nakna. 
 
Vid utgången möttes vi av två av sju överlevare från tortyrfängelset S21. Bou Meng lyckades hålla sig vid liv genom att måla porträtt av Pol Pot. Hans fru däremot blev brutalt mördad. Jag blev gripen av det faktum att man väljer att återvända till en sådan fruktansvärd plats - men också imponerad över att han ser det som ett kall - att berätta sin historia. Berätta om verkligheten. Jag har inte förmått mig att läsa boken än. Men jag ska, när jag känner mig redo. 
 
Det går liksom inte med ord beskriva allt jag kände och upplevde på dessa platser. Så overkligt med ändå så brutalt verkligt. Inte förrän förra året - 2014 - 35 år efter folkmordet döms två khmerledare till livstids fängelse. Hur är det möjligt?
PHNOM PENH
Capital city of Cambodia. På nyårsdagen fick vi motvilligt lämna Kambodjas vackra stränder för att känna på lite stadspuls igen. Efter buss buss och lite mer buss nådde vi fram till huvudstaden Phnom Penh. Staden beskrevs förr som Asiens pärla, men efter Röda Khmerernas utrotning av stadens befolkning återfann den aldrig sin forna glans. Legenden av Phnom Penh är enn jättefin historia om en kvinna, Penh, som hittade fyra bilder av Buddha bredvid Mekongfloden, hon förvarade bilderna vid en kulle, phnom - och runt den kullen växte staden fram. Efter att Angor övergavs på 1440-talet blev Phnom Penh kungarikets huvudstad istället. 
 
Phnom Penh har en grym historia, och då menar jag inte grym på ett bra sätt - utan grym som i blodig massutrotning av stadens invånare som antingen blev avrättade på Killing Fields eller inlåsta i tortyrfängelset, Tuol Sleng. Det är så viktigt att berätta om så det kommer i ett helt eget inlägg. 
 
Under vistelsen i staden hängde vi en hel del på FCC Foreign Correspondents Club (är man cool och världsvan kallar man det bara "The F"). Under kriget var detta en frizon för journalister och andra very important persons. Nu mer är det öppet för alla med bra mat och happy hour priser på takterassen. Tips: Kampot Snapper - Kambodjansk Bloody Mary. 
 
Jag hade läst en hel del om en sjö, Boeng Kak, som skulle ligga mitt i staden, en oas för backpackers, till min, och förmodligen tusentals andras besvikelse fick vi reda på att sjön var såld och igenfylld med sand - uthyrd på ett 99-års kontrakt till förmån för utländska företag och lyxhotell. Tragiskt. Backpackergatan hade flyttat och kunde nu hittas på en helt annan gata i Sisowath Quay. Jättetråkigt, och allra tråkigast för dom drygt 2000 personer som fått ta sitt pick och pack och flytta från sina hem. De flesta fick bosätta sig i slummen istället, och ersättningen var i princip obefintlig. Känns korrupt. 
 
En av dagarna spenderade jag och två resepolare på ett Wildlife Rescue Center som jag hade hittat som låg ca 1,5 timmar utanför staden, det blir också ett eget inlägg - varning för cuteness overload.