ART BY TINA

VUNG TAU
Let´s go to the beach - by limousine! Alla som känner mig vet att jag älskar strandhäng. Så det första jag gjorde när vi kom fram till Ho Chi Minh var att googla närmaste beach. Hittade Vung Tau - ca 12 mil utanför staden. Frågade i receptionen hur man kom dit, snabbast hade varit båt, men tyvärr var båtarna avstängda pga brandrisk eller nåt. Alternativet var att åka limousine - oh fancy. Bokat! Lyckades dessutom lura med mig tre resepolare på äventyret. Vi var rätt "trötta" efter gårdagens festligheter så efter 2 timmars snarkande (och wifi:ande) var vi framme, värsta snabba resan. En taxi körde oss till the Back Beach som tydligen skulle vara den största - och bästa - enligt rykten blev den aldrig full av folk. Det var sant. Det var typ vi, ett gäng selfie-fotograferade japaner och tusen svarta flaggor. Vi hittade varsin solstol, jag hittade öl. Sen somnade vi. 
 
Vung Tau är Vietnamesernas egna semesterort, speciellt för alla som bor i Ho Chi Minh eftersom det är den närmsta stranden. Stranden eller staden är kanske mest känd för sin stora Jesus staty, nästan som att vara i Rio. Den sägs vara 30 meter hög och man kan ta stairway to heaven, 900 trappsteg upp för att se en fantastisk utsikt. Det hoppade vi över. Det var dessutom ganska disigt så vi hade förmodligen inte sett något ändå. Jag åker hellre till Rio och ser the real thing. 
 
Efter timmar av strandhäng, lunch och lite plaskande i en pool tog vi - en fullständigt galen!!! taxifärd till vår limousine som skulle köra oss tillbaka till Ho Chi Minh. Galen är nog inte ens rätt ord, det var hysteriskt. Föraren körde som en biltjuv, typ på fel sida vägen, skrattade jättehögt och var allmänt jättekonstig. Men vi kom fram levande trots allt. 
 
Detta var mitt sista inlägg från den här fantastiska resan som jag rekommenderar typ alla att göra - och det bästa av allt är alla nya vänner - två av dom har redan blivit mina nya resebästisar, på valborg ska vi festa loss i Fuengirola och precis i detta nu planerar vi en resa till Mexico! 
 
 
CU CHI
Underjordiska tunnlar. En av utflykterna vi gjorde i Vietnam var att besöka Cu Chi-tunnlarna. Det gör alla. Det ligger strax utanför Ho Chi Minh, på landsbygden, i ett område som heter Cu Chi. Därav namnet Cu Chi-tunnlarna. Otippat. Tunnlarna är en del av ett större nätverk av tunnlar som finns i landet (bara i Cu Chi fanns det sammanlagt ca 250 km tunnlar) - och var otroligt viktiga under det drygt 20-åriga Vietnamkriget eller Indokinakriget som det också kallas (jag vet helt ärligt inte vad som är korrekt). Tunnlarna användes som gömställen, sjukhus, klassrum, kök och bostäder och framförallt för att kunna ta sig till olika platser utan att dö. 
 
Vi fick se otaliga fällor, och fick berättat för oss hur man på bästa sätt skadade (eller dödade) amerikanska soldater. Fienden. Svårt att tänka sig att bo under jorden, utan dagsljus, i ständig oro och rädsla. Jag har inte stenkoll på hur kriget började eller hur det slutade, jag vet bara att miljontals vietnameser miste livet och USA bidrog till att flera miljoner ton bomber släpptes över hela Sydostasien även kallat Indokina. 
 
Idag är tunnlarna en av Vietnamns främsta turistattraktioner, vissa av tunnlarna är utgrävda så turister kan komma ner i dom, en finns bevarad där man kan gå - eller snarare krypa 50 meter under jorden för att få en uppfattning om hur trångt, mörkt (precis kolsvart!) och klaustrofobiskt det faktiskt var. Jag vågade mig ner, och trots att jag är en pytteliten människa så tyckte jag det var sjukt läskigt och otäckt och ville bara att gången skulle ta slut. Det var panikartade 10 minuter - eller hur lång tid det nu kan ha tagit, man miste liksom tidsuppfattningen helt (det kanske snarare handlade om 3 minuter). I efterhand hade det varit smart att ha en ficklampa eller mobil med sig. Det var det mörkaste mörker. Jag inbillade mig hela tiden att gången var täckt att småkryp, typ spindlar och sånt. Det vet ju alla att dom bor under jorden. När jag kom upp hade jag mycket riktigt fått ett kliande bett - så det var kanske tur i oturen att jag inte hade något ljus med mig - för hade jag sett ett kryp (läs spindel) hade jag på riktigt fått PANIK och börjat gråta hysteriskt.  
 
På området fanns också en skjutbana där turister kan testa olika vapen. Absurt att höra skotten när man går runt där. Kändes realistiskt på något vis. Och vi som inte ville skjuta (vilket var alla utom några få som var lyckliga som barn på julafton) - ja vi kunde gå och titta på hur man gjorde rispapper (jättekul). Jag åt en grillad majskolv.
 
Been there, done that. Inte en av dom upplevelserna jag kommer bära med mig. "Krig roar mig inte". Men historia är ju viktigt. 
 
Ser ut som en mullvad som famlar i mörkret. Det finns alltid tid för en selfie. 
 
En av fällorna, den här var inte till för att döda, utan se till att dom Amerikanska soldaterna skadade sig rejält på bambupålarna - så Vietnameserna kunde hålla dom som fångar. Tror jag. 
 
Så här gömde man sig. Vi fick se en demonstration och sen testa själva. Jag kände inget behov av det, jag vet att jag skulle fått plats utan problem - men kanske inte kunna komma upp igen. Armstyrka saknas. 
 
Låtsas soldater. 
 
SAIGON
Saigon eller Ho Chi Minh City som staden egentligen heter. Man kan fortfarande använda Saigon, men då syftar man främst på stadskärnan, the city of the city så att säga. Efter incheckning och dusch drog vi ut på stan för att röja runt. En kväll som jag sett grymt mycket fram emot då det visade sig att en australiensisk tjej som jag reste runt med i Marocko året innan råkade befinna sig i samma stad! Så vi hade bokat dejt på ett ställe som enligt ryktena skulle ha bra käk, Propaganda - jag sa att jag eventuellt fick med mig några polare - snacka om förvåningen när 10 svenskar dundrar in (rätt glada efter x-antal fördrinkar) - vi fick hela övervåningen för oss själva. Efter ett par timmar med god mat, öl och svenska snapsvisor drog vi vidare till en nattklubb som vi fick tips om i Kambodja, av ett Filippinskt hårdrocksband som tidigare var ställets husband - Seventeen Saloon. Det visade sig vara bra livemusik, men jättedyr öl - eller ja dyr och dyr, allt är ju relativt - dyrt för att vara Vietnam. Och flera av tjejerna där inne var nog varken gäster eller servitriser...
 
Vi spenderade tre dagar i Ho Chi Minh, varav två utflykter en till beachen och en till tunnlarna från kriget. Händelserik stad. Bra backpackergata som låg alldeles i närheten av vårt hotell. Bra drag på kvällarna, speciellt på ett ställe, Go2 (eller nåt sånt), där hamnade vi flertalet gånger. Vi lyckades också hamna på ett mycket mycket tveksamt ställe som definitivt inte bara sålde öl, tjejerna var definitivt inga servitriser - så går det när killar får välja ställe (...även om det var helt oskyldigt och omedvetet). Haha. 
 
Jag lyckades med konststycket att slarva bort en miljon. Inte illa. En taxichaufför är definitivt misstänkt. Fast vad gör det, ca 400 svenska och han behövde dom säkert bättre. Det är iaf inte jag som får dålig karma. 
 
Vad bör man absolut göra i Saigon? Man måste besöka minst en skybar. Check! Man måste äta Lau - vietnamesisk Hotpot. Check! Och man måste sjunga karaoke. Check!